”Det fanns en tid då man trodde att jorden var platt och att en kupol inneslöt himmel och jord. 

Ovanför den bodde gudarna och den nederbörd som föll över jorden.  Gränsen mellan ”det övre vattnet och det nedre vattnet” -- det som höll allt samman -- kallade man firmamentum, ”det som stärker och stödjer”.

Nu vet vi att jorden är rund. 

Men vad är himlen? 

Är den också en annan men fortfarande en plats där de döda blir levande?

När närstående har dött har de slagit ner i mig, blivit en del av mig, som om vi finns i samma andetag. 

Vad är förresten det vi kallar själen? Är det vår upplevelse av att vara en person?  Eller är själen de avtryck vi sätter i andra människor före och efter döden?  

Avtryck. Mark med tunn röst. Som andetagen, molnbildningarna, på himlavalvet. Naturens beståndsdelar består också jag av. Vi hör ihop. 

Under ett år släpper en normalstor björk ut lika mycket syre som jag under ett år behöver för att andas.

Det hänger samman alltet, det finns ett firmamentum fortfarande.

Det står aldrig klart innan vad jag gör, vill fånga. 

Först när bilderna är samlade ser jag att jag skulle vilja att mina målningar var en pausering i tiden. 

Ögonblick och en vila. Även om de är smärtpunkter.”

Ur utställningstext från ”FIRMAMENTUM” Galleri Artem, Sthlm 2024